MISS VIKTIG

Jag blir så ledsen på mig själv.

Tänkte ta en lång härlig promenad såhär på förmiddagen på min lediga dag.

Men allt blev bara fel. 

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, mått psykiskt dåligt av att folk kollar på mig.

Jag tror att alla som tittar på mig tänker "Fan vad ful hon är" eller "Jävla tjockis".

Jag mår verkligen dåligt av att känna folks blickar på mig, helt enkelt.

Jag tycker till och med att det är riktigt jobbigt att gå på trottoarer intill vägen för att det kör förbi så många bilar - med andra ord väldigt många personer som kan titta på mig.

Jag inbillar mig på något sätt att jag är mindre värd än andra, att jag liksom är för ful för att få vistas utomhus. 

Jag är inte fåfäng.

Ändå tillbringade jag 1 timma framför spegeln innan jag kunde gå utanför min lägenhet.

Jag sminkade mig, fixade håret, provade olika kläder, bytte olika par skor för att se vilka som såg bäst ut och framförallt för att mentalt försöka intala mig själv att jag är fin, så att jag skulle våga ta mig ut.

Allt bara för att jag skulle gå en promenad.

Hur sjukt är inte det?

Att jag måste göra det för att jag ska känna att jag duger.

Att jag måste göra det för att känna att jag får vistas ute bland annat folk. 

På kvällarna känns det lättare att gå ut.

För då är det mörkt.

Då kan man klä sig helt i svart, dra upp luvan på jackan och man blir så gott som osynlig.

Det ironiska med allt detta är att jag jobbar inom ett serviceyrke som gör att jag träffar hundratals personer (kunder) varje dag, och det får mig inte att bli obekväm.

På jobbet är det helt okej att möta okända människors blickar.

Det mår jag inte dåligt av.

Men så fort jag är ledig, och möter människor när jag är "privat" - Då blir det jobbigt.

Säger man till sig själv att man är snygg varje dag så börjar man tillslut att tro på det.

Min supersnygga klänning kommer från GinaTricot och är i storlek 38!

Har haft storlek 40 ett bra tag nu så det känns riktigt gött att komma i en 38:a :)

Har förstått att mer bilder skulle uppskattas i bloggen och självklart ska jag tänka på detta! :)

Jag har ju valt att vara anonym eftersom min blogg är väldigt privat då jag utger min vikt, något som alltid har varit ganska ångestfyllt för min del.

Men jag vet själv att det är roligare att få nån slags bild av bloggaren, och det kan ju bli svårt om man bara visar kroppsbilder. Såååå nu ska jag våga lägga upp en liten bit av mig själv! ;) Hoppas ni gillar't! 

HAHA, såg nu att ena ögat ser mycket mindre ut än det andra, troligen pågrund av blixten från kameran.. 

Jag är så less på mig själv just nu.

Har ramlat tillbaka till mina gamla, DÅLIGA, vanor igen och har inte kraften att vara duktig som jag var innan ett tag.

När jag var utomlands tänkte jag inte alls på att jag skulle äta nyttigt. Det blev väääldigt mycket alkohol och skräpmat. När jag kom hem hade jag planerat att börja mitt nyttiga liv igen - men det blev aldrig så.

Det var helt enkelt lättare att bara fortsätta i samma spår och skita i vad jag åt.

JAG ÄR SÅ LAT!
OCH HAR DÅLIG KARAKTÄR!

Det blir alltid såhär när jag försöker gå ner i vikt. Jag lyckas en period, sen skiter det sig och jag går upp allt igen plus lite till. Har visserligen inte vägt mig på jättelänge, men om jag ska gå efter hur jag KÄNNER mig i kroppen så är det långt ifrån bra.

Så läser jag alla era bloggar och följer era framsteg - ni är så himla duktiga allihop och jag beundrar verkligen att ni klarar av det! Men jag känner mig så himla hopplös, jag kommer aldrig klara det!

Hjälp mig, hur ska jag göra?

Godkväll kära vänner.

Igår var jag ute på krogen med några kompisar och hade en skittrevlig kväll verkligen. 
Jag kände mig faktiskt ganska snygg och fick massa komplimanger av killarna.

Blev faktiskt rejält uppraggad av flera stycken, snacka om självförtroende-boost!

Men mot slutet av kvällen hörde jag en mening som fick allt självförtroende jag byggt upp under kvällen att raseras.

Jag stod ute själv och väntade på min vännina, då kommer det två killar gåendes emot mig.

Kille 1 säger: Henne har jag inte sett innan! Vi går dit och snackar.

Kille 2 svarar då: Nej, hon är ju tjock.

Sen vänder dom och går iväg åt ett annat håll.

Kvar står jag med gråten i halsen.

Alla fina komplimanger jag fått under kvällen var som bortglömda, allt jag hörde i mitt huvud var:

Godkväll gott folk!

Måste bara dela med mig av den upplyftande nyheten att jag äntligen märker av min viktnedgång!

Dock var det på helt "fel" plagg jag märkte detta - nämligen när jag provade min balklänning.

När jag köpte den i februari (ville vara ute i god tid) satt den som en smäck, varken för tajt eller löst.

... Nu sitter den löst.

Roligt - men lite smått oroväckande eftersom jag ska bära den nästa vecka.

Det existerar inte några axelband på den, vilket kan resultera i att hela klänningen glider ner om jag dansar för vilt och inte är tillräckligt uppmärksam - haha!

Nåväl, skönt att jag märker resultat i alla fall! :D

Idag är verkligen ingen bra dag.

Jag har mått psykiskt dåligt nu under en tid. Vissa dagar känns det ändå rätt okej

- andra dagar känns det nästan outhärdligt.

Idag är en sån dag.

Har nyligen blivit singel, vilket är extremt jobbigt.

Sedan har jag även blivit sviken av flera vänner nyligen.

Så just nu är självkänslan verkligen i botten.

Imorn är det dags för vägning igen, men ska erkänna att jag smyvägde mig redan idag.

Usch vad besviken jag blev.

Hoppas på ett mirakel i dag och i natt för att jag ska få se ett bättre resultat imorgon.

Nu vill jag bara krypa ner under täcket och sova bort hela dagen.

Köpte en Loka förut förresten.

Det var en av dom nya smakerna: Loka likes Africa - Rooibos och citron.

Jag brukar gilla alla smaker av Loka, men den här va verkligen ingen höjdare.

Smakade bara konstigt :(

Dom två andra smakerna kanske är godare, får väl pröva dom också och komma med recension senare ;)

Alla människor är unika och därför visar sig även viktminskingen på olika sätt.

När jag går ner i vikt märker jag först att halsen och bröstkorgen blir smalare.

Jag tycker det är skitsnyggt med markerade nyckelben,

så därför är det positivt att det är därifrån fettet försvinner först!

Dock är det väldigt negativt att brösten blir mindre,

dom är redan tillräckligt små, haha!

Jag skulle helst vilja att det var magfettet som försvann först,

men man kan ju inte alltid få som man vill.

Förmodligen gillar min kropp att ha en mjuk mage, och har därför bestämt sig för att hålla hårt i fettet där ;)

Gick igenom lite bilder från förr och hittade denna. Den är tagen 2006 - då var jag alltså 15 år gammal.

Måste påpeka att under denna perioden mådde jag otroligt dåligt.

Jag hatade mitt utseende och tyckte att jag var världens fetaste människa (!?)

Idag när jag ser bilden blir jag arg på mig själv för att jag tyckte så.

Titta bara hur smal jag var! Nyckelbenen syntes otroligt tydlig - och kolla min smala arm!

Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden.

Då skulle jag intala mig själv att jag var fin som jag var, istället för att hela tiden hysteriskt tänka på vad jag åt och hur mycket jag tränade. 

Det är så lätt att hänga upp sig på det man tycker är negativt - istället för att vara stolt över det man faktiskt har!

Nu har även jag, liksom många andra, startat en viktblogg!

Jag ser denna blogg som en motivation helt enkelt, och om jag även kan motivera andra så blir det självklart en stor bonus!

Så vem är då denna tjej?

Jo, jag är en glad och positiv tjej på snart 19 somrar som bor någonstans i Västra Götaland ;)

Jag har alltid burit på några kilon extra - ibland fler ibland färre. I 15-årsåldern var jag väldigt aktiv i många olika sporter och åt väldigt bra mat. Dock gick det lite väl långt - jag fick skuldkänslor för allt jag åt - även om det bara var en helt vanlig middag innehållande kyckling och ris. Det resulterade i "hetsträning". Såfort jag hade ätit var jag tvungen att träna tills jag fick blodsmak i munnen. Jag hatade min kropp och tyckte att jag var otroligt tjock. När jag sedan slutade sporta, började jag istället tröstäta, och viktuppgången var ett faktum. Nu, några år och några fler kilon senare, ser jag tillbaka på bilderna från den tiden och insåg att jag var riktigt fin i kroppen! Absolut inte överviktig som jag intalade mig själv att jag var.

Min kropp har alltid varit ett känsligt ämne för mig. Jag har aldrig varit riktigt nöjd med hur den ser ut. Idag har jag dock vuxit som människa och accepterar mig själv på ett helt annat sätt, men jag har några extra kilon som jag mer än gärna skulle bli av med. Kläderna sitter lite tajtare än de brukar, jag hatar att shoppa kläder och särskilt spegelbilden jag möter i provrummet, så jag känner helt enkelt att jag skulle må mycket bättre om jag blev bekväm med min kropp.

Så, är ni med mig? :D